Absent minded

Jag är lite frånvarande. Jag vet. Men fin musik, det lyssnar jag på!
Kolla på de här skäggiga skönheterna. Så vackert de sjunger. Ojoj.



The Avett Brothers - Murder in the city

uppdatering

Åh, jag har varit på resande fot sen i torsdags morse, jag har käkat julbord med kolleger på East, jag har druckit gin och tonic på pub med samma kolleger, blivit omhuldad och kramad och peppad, jag har druckit kvällste med en fin bästis innan jag sen somnade i denna bästis gästrum, jag har sprungit på NK och köpt cigarr med min äldste son, jag har varit hos goda vänner i norra småland och druckit för mycket öl och fått min världsbild lite ruckad - eftersom jag åt TRE pajbitar av en paj som tydligen innehöll mögel, mycket stark blåmögelost, och jag som HATAR mögel och ALDRIG kan äta det sa nu "vilken god paj, vad är det för ost?" - och sen har jag varit inne i mörkaste skog och träffat släkt och firat min jubilerande far.

Jag har pratat med många roliga människor, bland annat en mycket charmig och rolig 83-årig herre, jag har sett min farmors nya lägenhet och jag har käkat lunch med min styvfar. Och hela tiden har jag haft min egen lilla familj vid min sida såklart. Mina barn har socialiserat och varit käcka och läst tv-spelstidningar och Situation Stockholm och sjungit en massa Donkeyboy i bilen.

Nu är jag vansinnigt, vansinnigt trött efter en skitlång bilresa hem.

You see, I have come to doubt all that I once held as true

Nu känns det så igen. Som om jag har gått femhundra mil i knähög snö. Trött, trött, oändligt trött, massor av tankar som ligger och gnager likt ivriga lämlar bak i hjärnan på mig.
Jag har inte varit lat, jag har ränt omkring och gjort en massa jobb. Intervjuat och fotograferat. Problemet är att jag aldrig har tid att sen liksom fixa fotona och skriva grejerna.

Och jo. Sen är jag kanske lat, eftersom jag inte jobbar varje övrig sekund. När jag kommer hem badar jag och äter pepparkakor och försöker hänga med mina barn. Och är trött, trött, trött igen. Jag har fått min spruta, det var så lätt som en plätt att det var fånigt, en trött sköterska satt själv i en fåtölj och väntade, det var EN person där mer än jag. Fem minuter var allt det tog.

I helgen ska vi åka ungefär 75 mil enkel resa till släktkalas. Födelsedag. Och jag tänker på allt jag borde göra och hinna, skaffa presenter, köpa nylonstrumpor och raka BENJÄVLARNA antar jag, skaffa några slags fina brallor till barnen och helst byta ut min egen personlighet också. Tack. Det blir bra så.

True love will find you in the end

Dagens låt. Jag hörde den nyss för första gången. Och den är fantastisk. Christoffer Sander i [Ingenting] gör en grym cover på den också, "Sann kärlek hittar dig till slut".

Men här är det alltså Daniel Johnston.

Sometimes when I look deep in your eyes, I swear I can see your soul

Ja ni. Mitt Bullerbyliv är inte så bullerbyigt som det kanske verkar. Men det är fint ibland. När jag väl hinner se barnen. Nu har jag knappt sett dem sen i lördags. I morse när de var på väg ut genom dörren tassade jag nerför trappan och bad om en kram. Sen höll jag andan så att de skulle slippa känna min trettiotvååriga äckel-morgonandedräkt och kramade dem hårt och frågade om de hade öppnat första luckan i lego-kalendrarna jag hade köpt åt dem.

älskade barn. älskade värld.

Vi spelar de psykningar tillsammans

Och när jag nattade barnen tänkte jag på John Lennon-låten "Mind games" och sen var jag tvungen att återuppta den gamla hobbyn "översätta låttexter i google translate". Jag upptäckte till min stora förtjusning att google translate tycker att mind games är "psykningar".

så vackert det kan bli!

Vi spelar de psykningar tillsammans,
Pushing hinder, plantera frön,
Spela sinnet gerillan,
Skandera Mantra fred på jorden,
Vi har alla spelat psykningar för evigt,
Some Kinda Druid dudes lyfta slöjan.
Doing sinnet gerillan,
Vissa kallar det sökandet efter Graal,
Kärlek är svaret och det vet ni säkert,
Kärlek är blomma du måste låta det fick dig att låta det växa,
Så fortsätter spela dessa psykningar tillsammans,
Framtidstro outta det nu,
Du kan bara inte slå på dem sinne gerillan,
Absolut håll i stenar av ditt sinne,
Ja vi spelar dem psykningar för alltid,
Projicera våra bilder i tid och rum,
Ja är svaret och det vet ni säkert,
Ja är överlämnande du måste låta det fick dig att låta det gå,
Så fortsätter spela dessa psykningar tillsammans,
Doing the inn rituella dansen solen,
Miljontals sinne gerillan,
Äventyrar deras själ makt till karmiska hjulet,
Keep on playing de psykningar för alltid,
Höja anda av fred och kärlek, inte krig

Kvällsfilosofi

Ikväll nattade jag barnen. Jag var lite sådär mansnormsirriterad - och ganska sur och jobbig - eftersom äldste hade fått för sig att män alltid måste vara äldre än kvinnor i förhållanden (!!!). "Nä, så måste det inte alls vara" sa jag.
"Nä men jag TYCKER att det ska vara så".
Och sen tyckte de att en helt könlös figur i en bok absolut var en kille fast det inte stod nånstans. Jag drog statistiken ("det finns ungefär 52 % kvinnor i världen!") och vi diskuterade lite. Mina barn och deras jobbiga morsa.

Men sen. Båda begärde varsin massage och att jag skulle sjunga Jonathan Johansson-låten "Psalm noll noll". Det gjorde jag.
Sen sa sjuåringen från sin överslaf, lite nöjt "Jag tänker på ett underbart ögonblick just nu!".
"Jaha, vaddå?" sa jag.
"Det säger jag inte!".
Lillebror:
"Jag tänker på samma som Storebror! Jag tänker på... uhm... Jesus!"
(och då storflabbade sjuåringen och jag fnittrade lite tyst)

Å sen sa Lillebror "jag kommer alltid att vara två år yngre än storebror va?"
"Japp".
Storebror: "fast inte när vi har dött båda två!"
Lillebror: "Då kan vi ligga bredvid varandra på kyrkogården med en sten där det står "här vilar bröderna Lillebror och Storebror".

Sen började storebror snyfta lite för allt var så vackert och sorgligt på en gång. Och nu sover de så vackert och deras besvärliga mamma har klappat deras blonda huvuden och fällt några tårar för att de är så himla himla fina.